• Skriva ett föredrag om Svenska idrottsgymnasier (på franska)
• Skriva klart mitt franska CV
• Skicka in min anmälan till universitetet (viktigt!!!)
• Fira Lena's 20årsdag
• Baka någonting till Lenas 20årsdag
• Köpa present till Lena's 20årsdag (måste snacka med Katja om det)
• Räkna vidare med min distansmatte
• Se en rugbymatch
• Fixa lägenhet i Umeå över sommaren
• Vila upp mig (?)

Jag säger inte att jag ångrar min tid på friidrottsgymnasiumet, absolut inte.

Men när jag sände in min ansökan hösten 2006, 14 år gammal, visste jag då vad jag egentligen gav mig in på?

Arbetet med mitt föredrag om Svenska riksidrottsskolor har verkligen fått mig att fundera. Vad är det som driver oss människor till att pressa sig så hårt jag gjorde som under den tiden? Vad är det som får oss att klara all press från klubbar, tränare, sponsorer, familjer, vänner, kanske till och med kassörskan på ICA eller din kompis lillebrors fotbollstränare som hörde att du skulle tävla i helgen? Under dessa år lär man sig nämligen att förstå att det är framgången som räknas. Med framgången kommer bra betyg, nya utmaningar, erbjudanden om college, stipendium, landslagsuppdrag, galor, bättre sponsorer, ärofyllda priser, ja, allt du kan tänka dig. Alla i friidrottsvärlden vill vara din vän och delta i ditt liv, bara du är framgångsrik. Det är framgången som räknas.

Det är väl så det fungerar i livet, antar jag. Vi bedöms efter våra framgångar. Men jag var ju bara 14 år. Jag tror inte att jag var redo att höra den sanningen.

Mitt första år på friidrottsgymnasiet gick bra. Jag nådde de där framgångarna jag så gärna ville åt. Jag bytte klubb, jag slog distriktsrekordet, jag fick sponsorer. Jag var någon.
Mitt andra år fortsatte inte på samma linje. Jag var bra, men inte lika bra som jag hade hoppats. Jag fick en mindre tävlingsbudget, jag tappade mitt rekord, jag var skadad. Jag blev allt mer nervös för varje tävling och fick allt sämre resultat.

Jag vill minnas alla de goda stunderna, allt det fina som mina fyra år gav mig, men jag minns bara den där ständiga pressen. Pressen av att uppnå resultaten som uteblev. Pressen att orka mer när man orkade mindre. Pressen av att se sin kropp växa när medierna visade Hilda, Sanna och Karin som tappat jättemånga kilon på bara några veckor. Pressen av att veta vilka längder man BORDE förverkliga, enligt statistik, tabeller och diagram. Pressen av att se vänner som lyckades. Pressen av att, utanför sina 16 träningstimmar per vecka, försöka leva ett normalt liv med vänner och skola och första pojkvännen och mammas födelsedagsfirande – som man inte hade tid att komma hem till.

Jag klarade inte pressen.

Om jag inte är mitt resultat, vem är jag då? Den frågan har jag ställt mig under en lång tid och jag tror än idag att jag inte riktigt hittat svaret. Jag är inte längre en del av elitfriidrottsvärlden, det ett som är säkert. Dock är det är nog först när jag letat rätt på mig själv som jag har den mentala styrkan som det skulle krävas för att bli det. I alla fall i den takt som det var tänkt att jag skulle bli det då – i den takt där pressen kommer, och där den måste hanteras.

Jag säger inte att jag ångrar min tid på friidrottsgymnasiet, absolut inte.

Vad jag säger är bara att min kropp och min fysik sprang snabbare än mig.

Vi vaknade i den lilla holken på Arlanda och intog en frukost på café, semester!
Ute var det snöblask. Vi hoppade på bussen till Bromma, för därifrån skulle vi flyga.

Vi var i mycket god tid, märk väl!  Det gick galant att checka in och passera säkerhetskontrollen. Vi firade med en croissant och kaffe. Karin Göthstam var förresten också där. (f.d. länspolismästare i Stockholm – Livs anmärkning)

När vi kom till utgången, stod det på vår tavla: Brussels 11.55.  ESTIMATE 13.00 (med rött). Till att börja med brydde vi oss inte, men allteftersom tiden gick funderade vi om vårt plan var försenat- och då skulle vi ju missa avgången till Toulouse. Vi fick av en upptagen fröken som stod och knappade på en dator, veta att vi måste tillbaka till incheckningen för att fixa ombokning. Hade vi inte fått något sms om förseningen? Näää.

I incheckningskön var vi många. De flesta försökte omboka sina biljetter och det tog en herrans tid. Det visade sig att 06-planet till Bryssel inte hade gått än (kl. 11.00), så alla dessa som skulle åkt då försökte få en plats. Många skulle vidare till Nairobi, Prag, Istanbul… Mitt i röran lägger datorerna av. En personal blir lika less som oss väntande, och går helt sonika därifrån. En personalstackare blir kvar+ alla köande. Efter sisådär en 45 min- och bra långt från luckan, fick vi av medköande tipset att gå till informationen istället.

Där var vi inte heller ensamma.

När det äntligen var vår tur kom en knackig tant med rullator och trängde sig före och sa att hon behövde en rullstol (det behövde hon säkert, men toleransen var vid det laget ganska låg). Hon skulle få vänta 5 min. men det gick inte för sig. Det slutade med att gentlemannen i luckan fick ta saken i egna händer och hjälpa tanten med pick och pack, att sätta sig på en bänk - för att invänta rullstolen. Inspelning av pensionärsjävlar?????

När vi kom fram, fick vi informationen att vårt plan skulle gå ordinarie tid: 11.55 dvs om 10 minuter!! Efter att vi hela morgonen haft gott om tid, blev det nu en jädrans brådska.
Samma procedur genom säkerhetskontrollen igen- och tro det eller ej, men den här gången piper det förstås när Danne ska passera (det gick bra första omgången).  När han är färdiggranskad är det full pelle till planet som gäller.
Väl i flygstolen fick vi veta att det skulle bli ”viss” försening. Det var strul med att få med så många som möjligt, som inte fått åka på morgonen.

Vi hade redan tight med tid i Bryssel för att byta plan, nu skulle det bli i det närmaste ogörligt. Jag delade min oro med en av flygvärdinnorna, som då berättade att det var detta plan som skulle gå till Toulouse. Vi skulle bara behöva gå av i Bryssel, och sedan kliva på samma plan. De skulle inte sticka utan oss. Se där, nu började det flyta!

Lunchtid var sedan länge förbi, och det skulle bli gott med en macka. När turen kom till oss på rad 9 (lika många rader kvar) fanns bara 2 mackor att tillgå. Då var det bara att deala med de närmast sittande om hur vi skulle göra. Vi blev vinnare av de åtråvärda ostsmörgåsarna.

Resan på Toulouseplanet gick utan mankemang. Väl framme letade vi upp bussen som skulle ta oss in till stan´ (vår ” lilla fransyska” var upptagen med åtaganden åt sin familj, så hon var förhindrad att hämta oss). Många väntade på bussen som skulle gå var 10:e minut.
Många försvann, för det kom ingen buss.

Efter en timmes väntan fick vi av en vänlig själ veta, att det varit en stor krock i närheten och bussen kunde inte ta sig fram. Men det skulle nog komma en buss. Någon gång.
Till sist kom den, 66:an… och körde förbi. Alla som stod på trottoarkanten och var beredda att hoppa på, blev lika paffa. Skam den som ger sig. Ett uthålligt gäng fick så småningom se sin buss komma, och stanna. Chauffören passade i det läget på att ta 10minuters paus. Det gjorde inget, för vi hade det varm, trång och gemytligt i bussen.
Efter den dryga väntan var förstås stämningen på topp.

Vårt hotell hittade vi. Ja vad ska jag säga om det, man vår vad man betalar för. Tydligen hade vi nog inte betalat någonting. Vi klarade två nätter med handduk som kudde och lyset på - för att krypen inte skulle bli för vidlyftiga.
Nästa boende kommer att kosta tre gånger så mycket. Av någon anledning känns det ok.

Den lilla fransyskan uppenbarade sig med vin och jordgubbar. Satt fint.
Jätteroligt att träffa Liv igen!

Det är alltid roligt med överraskningar, men inte hade jag förväntat mig att Liv skulle dra ihop en karneval till vår ära. Hela Toulouse måste ha varit ute den kvällen, utklädda. Storhopen festade in till morgonkröken. Full moon party kan slänga sig i väggen.

Aldrig mer Brussel Airlines sa vi, tills vi kom på att vi ska åka hem med samma bolag.
Så ok, de har fortfarande chansen att visa en bättre sida.