Så som livet kunde bli
Jag önskar att jag var hon, han var min, och att vi bodde på en pittoresk ö någonstans ute i havet där man alltid var solbränd och fin i håret och sådär galet lyckliga och kära i varandra.
Undrar om det är det som händer med livet efter fem år på Chalmers? Jag hoppas.
Måste. Bli. Mera. Kreativ.
Jag har verkligen panik inför min universitetsstart. Nog för att jag kämpar med att hitta boende och så, men rent studiemässigt, platsar jag verkligen bland alla cp-kreativa och übersmarta människor som sägs härja runt på arkitektprogrammen?!
Det här ger mig helt seriöst ont i magen.
Ni kanske inte förstår min vadhände-effekt när jag sjöng med till denna på radion, och det visade sig att den var på Engelska, men flytta själva så får ni se!
Som en effekt av att 40% av all musik på fransk radio måste sjungas på franska, ja, då skriver de helt enkelt om musiken. Inte alltid man riktigt hängde med på detta. Detta har senare visat sig ge vissa traumatiska effekter då låtar utgivna det senaste året egentligen inte alls är som jag trodde, och att den franska versionen faktiskt var skönare.
Och det värsta är, att tanken "om jag slutar äta kött, färgar håret svart, piercar mig, tar allergitabletter och börjar... engagera mig i saker, så kan det nog ändå funka"
Det är liksom det bästa jag har hittat hittills.
Och så är det plötsligt en sådan där dag, då man tar beslut som ska komma att påverka hela ens framtid.
