Jag säger inte att jag ångrar min tid på friidrottsgymnasiumet, absolut inte.

Men när jag sände in min ansökan hösten 2006, 14 år gammal, visste jag då vad jag egentligen gav mig in på?

Arbetet med mitt föredrag om Svenska riksidrottsskolor har verkligen fått mig att fundera. Vad är det som driver oss människor till att pressa sig så hårt jag gjorde som under den tiden? Vad är det som får oss att klara all press från klubbar, tränare, sponsorer, familjer, vänner, kanske till och med kassörskan på ICA eller din kompis lillebrors fotbollstränare som hörde att du skulle tävla i helgen? Under dessa år lär man sig nämligen att förstå att det är framgången som räknas. Med framgången kommer bra betyg, nya utmaningar, erbjudanden om college, stipendium, landslagsuppdrag, galor, bättre sponsorer, ärofyllda priser, ja, allt du kan tänka dig. Alla i friidrottsvärlden vill vara din vän och delta i ditt liv, bara du är framgångsrik. Det är framgången som räknas.

Det är väl så det fungerar i livet, antar jag. Vi bedöms efter våra framgångar. Men jag var ju bara 14 år. Jag tror inte att jag var redo att höra den sanningen.

Mitt första år på friidrottsgymnasiet gick bra. Jag nådde de där framgångarna jag så gärna ville åt. Jag bytte klubb, jag slog distriktsrekordet, jag fick sponsorer. Jag var någon.
Mitt andra år fortsatte inte på samma linje. Jag var bra, men inte lika bra som jag hade hoppats. Jag fick en mindre tävlingsbudget, jag tappade mitt rekord, jag var skadad. Jag blev allt mer nervös för varje tävling och fick allt sämre resultat.

Jag vill minnas alla de goda stunderna, allt det fina som mina fyra år gav mig, men jag minns bara den där ständiga pressen. Pressen av att uppnå resultaten som uteblev. Pressen att orka mer när man orkade mindre. Pressen av att se sin kropp växa när medierna visade Hilda, Sanna och Karin som tappat jättemånga kilon på bara några veckor. Pressen av att veta vilka längder man BORDE förverkliga, enligt statistik, tabeller och diagram. Pressen av att se vänner som lyckades. Pressen av att, utanför sina 16 träningstimmar per vecka, försöka leva ett normalt liv med vänner och skola och första pojkvännen och mammas födelsedagsfirande – som man inte hade tid att komma hem till.

Jag klarade inte pressen.

Om jag inte är mitt resultat, vem är jag då? Den frågan har jag ställt mig under en lång tid och jag tror än idag att jag inte riktigt hittat svaret. Jag är inte längre en del av elitfriidrottsvärlden, det ett som är säkert. Dock är det är nog först när jag letat rätt på mig själv som jag har den mentala styrkan som det skulle krävas för att bli det. I alla fall i den takt som det var tänkt att jag skulle bli det då – i den takt där pressen kommer, och där den måste hanteras.

Jag säger inte att jag ångrar min tid på friidrottsgymnasiet, absolut inte.

Vad jag säger är bara att min kropp och min fysik sprang snabbare än mig.