Vår avskedshälsning till Umeå
Jag drog till Götet. Louise drog till Lund. Det lämnas inte obemärkt.
Vi ses igen till jul!
Provsittning
Igår hade vi faktiskt även vår första sittning, en såkallad provsittning, för att lära oss att umgås vid fina middagar enligt konstens alla regler. Temat var "Eva och Adam", eller mellanstadiet som man kan kalla det. Hade ingen aning om hur mycket jag saknade gnuggis-tatueringar och sliskiga mittbenor, men trevligt vare, och Spice-girls, Aqua och Backstreet-Boys är ju aldrig fel att dansa till. Ryska posten fanns även med på schemat - givetvis med ett ryskt postkontor uppe på scenen, där nollgruppen bjöd på famntag och långtradare. Bilden visar våran nollgrupp som dansar i sina coola solglasögon.
Robinson-pubens efterspel
Om man inte är snäll, agerar kaxigt mot nollningsgruppen eller har en allmänt ful nollebricka (vilket inte var fallet för min del - det var faktiskt den enda nollebrickan jag känner till som kallades "exemplarisk") så bryter nollningsgruppen helt enkelt av brickan. Då får man göra en ny - fast större. Tills man haft möjlighet att tillverka en ny nollebricka får man (mer eller mindre valfritt) hålla till godo med en lånebricka, eller i mitt fall, en lånefågel. Igår var jag och Fågel och sportade lite tillsammans. Vi spelade fotboll, innebandy och basket. Han var bättre än väntat. Helt klart mycket bättre än vad lånekorgen, lånesopen, lånehjälmen eller lånemasken hade varit i alla fall.
Jag klagar inte.
Expedition Robinson-Pub
Obligatoriskt Quiz, kreativa utklädnader, personliga saker och tävling i temat bygg-en-vän. En bar där man kan köpa havregrynsgröt med bananer (!) och öl för 20 kronor. Vår första pub tillsammans. Vardagsmat på Chalmers.
Första dagen i bilder
Samling på Götaplatsen,Chalmers kårhus, Nollbricks-Göran (med min faddergrupp "myror i brallan"), nollbricksmall samt nollbricka, nollbricksgranskring, jag och Frida med våra program-T-shirts och varsin godkänd nollebricka - vit text för arkitektur, blå text för arkitektur och teknik!
Två stavelser
Ner.vös.
Kvällen före - sista bikten
Mål med första dagen i skolan:
- Inte komma för sent.
- Inte göra bort mig, som att fisa högt eller tappa bort mina klasskamrater eller berätta att jag älskar melodifestivalen.
- Inte spilla – varken på mina egna eller på någon annans kläder. Spiller fan alltid när jag är nervös.
- Inte berätta dåliga vitsar för att lätta upp stämningen, typ: ”i Umeå går det vilt till på bussen, men i Göteborg har jag hört att man kan hamna på en riktig spår-vagn”, och sedan skämmas när ingen skrattar… vilket jag faktiskt också brukar göra när jag är nervös.
- Hitta en vän.
Puss och kram, amen.
Idag tog jag även mina första stapplande rull på cykel...
...och därför, kära Chalmerstomten, önskar jag mig följande i tidig julklapp, alternativt sen 1:a augustipresent:
- Cykelhjälm
- En livförsäkring
- Spårvagns-varnings-alarm - de där jävlarna hoppar fasiken upp i jorden, jag svär.
I färd med att utforska staden
Klockan var ca 12.38, jag befann mig i centrala Göteborg, närmare bestämt Brunnsparken. Jag fick en bra idé. I väntan på spårvagnen, som skulle ta mig hem till min kompis kompis kompis (hädanefter kallad Frida - av den enkla anledningen att hon heter så) lägenhet, så kom det en buss. Jag visste att den bussen gick hem till henne. Inte exakt hur, men ja, hem till henne. Typ. Varför inte utforska bussfärden?
Det hela började jättebra. Bussen passerade välbekanta platser som Avenyn, Liseberg, Korsvägen, och så vidare. Jag kände mig jättenöjd och ritade in vägarna vi körde på på min medhavda gratiskarta från Göteborgs turistbyrå. Jag tänkte att snart, då kan jag det här, som en sann Göteborgare. Så satt jag där och mös lite för mig själv och klappade mig på axeln.
Men, tyvärr, så bor Frida strax utanför kartan. Så när bussen körde utanför kartans gräns, tja, då var det kört.
Jag visste inte riktigt var jag skulle av, så jag åkte rätt långt. Visst lite för långt. Men det visste jag inte heller. Inte då. Mobilen, som ej har prestanda à la 2012's allt-i-allo-maskiner, saknar GPS. Den hade i vilket fall slut på batteri så livlinan "ring en vän" var ändå inte ett av alternativen.
Kvar var "fråga publiken". Det gick sådär. Vi kan sammanfatta det hela med att jag, ett braaaa tag senare och sjöblöt i svett, slutligen befann mig i Fridas lägenhet. Slutet gott, allting gott.
Bild från gårdagen. Söt tjej till vänster (Frida), sliten tjej till vänster somskulle kunnat spendera föregående natt på en mörk tågstation någonstans i mellansverige - okänd random.
Hjalle och hans kompis, fast mest hans kompis...
Mamma uppskattade trunkens vikt till 50 kg, men jag svär, den väger aldrig ett gram över 40. Note to oneself: När man inte kan lyfta sitt eget bagage är det antingen dags att börja styrketräna igen, eller packa lättare. Helst både och.
Trunken rullar vidare
Ligger i skrivande stund ute på Viktors hemmasydda balkongdynor och lyssnar på regnet som droppar ner på plåttaket. En svag doft av Grumme tvättsåpa letar sig ut genom den öppna balkongdörren, som ett resultat av förmiddagens storstädning. Lägenheten bokstavligen blänker, från golvlisterna upp till fläktventilerna. Om Viktor frågar hävdar jag nog att jag gjorde det själv. Sanningen är något annorlunda, och jag tackar ödmjukast för det.
Det faktum som jag skjutit från mig börjar att komma ikapp. En femårig era som Umebo kommer att ta slut idag. På riktigt liksom. Frankrike var bara ett stopp på vägen, men det här. Nu är det verklighet.
Är jag redo för att lämna Umeå? Svar ja.
Är jag redo för stenhårda universitetsstudier på ett av Svea Rikes bästa universitet? Svar tveksamt.
Kommer jag att sakna alla de underbara Umebor, och alla de inflyttade från Sörfors, Skellefteå, Övik, Boden, Hudiksvall, Luleå, Östersund, Vännäs(by), och alla de andra som jag lärt känna under dessa år? Svar ja, helt obeskrivligt mycket!
Sist jag åkte ut i världen fick jag med mig ett gott råd från min far. "Den som inte vet var han är på väg, han går heller aldrig vilse". Det visade sig vara en sanning med modifikation. I Frankrike visste jag aldrig riktigt var jag var på väg, men jag lyckades ändå alltid gå vilse. Win win, fast tvärt om liksom.
Denna gång är det mamma som står för de goda råden. Vis (nåja) av erfarenhet är dessa är de tre saker hon tycker att jag borde tänka på inför ett studentliv i Göteborg:
- Drick inte för mycket alkohol
- Akta dig för spårvagnarna
- Gå inte ut själv på kvällarna
Med de tre råden i bagaget blir jag nog inte mer redo än så här. Det är nu eller aldrig.
Till staden där alla heter Glenn
Ingenting blir riktigt som man tänkt sig, och imorgon tar ett nytt kapitel i mitt liv sin början.
Jag ville tillbaka till Frankrike. Jag åker till Göteborg.
Under bra precis en månads tid har min inställning gått från "jag kommer ändå inte in på programmet" till "det är trots allt en bra utbildning" till "vad är lämpligt att ha på sig första skoldagen" till "vad är en skallinjal och vad ska jag ha den till?" till "fuck this, jag lägger ner och gömmer mig i badkaret". Nu ska jag åka i alla fall. Jävligt taggad. 15 timmar i tåg. Tjiho.
Hur som helst tror jag att förberedelse är A och O. I sommaren har jag jobbat, mycket. Förberedelserna har därmed legat lågt, liksom bloggskrivandet. För att sammanfatta det hela har jag dock under den senaste månadens tid:
- Letat boende, överallt. Löst situationen - fem dagar innan skolstart - med att boka in första natten hos en bekant till min mor, två veckor hos en kompis kompis kompis och slutligen ett rum hos en pensionerad musiklärare på obestämd tid. Det bör understrykas att det här var den bästa och smidigaste lösningen.
- Tränat på matte, och utvecklat mina "konstnärliga färdigheter" genom att kludda med kolpennor
- SMS:at och talats vid lite med Puria (Puraj? Piraya? Piri?) som verkar vara någon slags nollningsgeneral, och som på fullaste allvar verkar tro att tiden på Chalmers kommer att bli den bästa i mitt liv
- Bokat tågbiljett
- Läst nollningsboken, gått med i nollningsgruppen på facebook, fixat kläder för diverse nolleaktiviteter, svarat på nolleenkäten. Sa någon nolla? Okej. Jag har fattat vinken.
- Funderat över somliga av frågorna på nolleenkäten. En fråga löd, och jag citerar: "Som deltagare i årets "Expedition: Robinson" är du på väg ut till inspelningen, men blir av misstag ensam strandad på en avlägset belägen ö. Det enda du har med dig är din personliga sak – en sällsynt samlarutgåva av tidningen "Marsupilami och kaktuskrisen". Från de djupa tropiska skogarna hör du trummor och krigisk sång... Vad gör du?!" Ja... what the...
- Sökt CSN-bidrag
- Skrivit ut antagningsbesked
- Packat (på ett ungefär)
- Klurat på hur länge jag kommer ge skenet av att vara klyftig bland Mensa-eleverna på Chalmers
- Övervägt att ta ett friår efter ett halvårs studier
Nej, det där sista kanske lät negativt, men då kan det väl bara bli bättre? Eller hur?
Bloggen ska i alla fall fräschas upp till den nya livsepoken. Det ni! (Se! Där har vi något positivt! Dessutom säger mina erfarenheter mig att pastabuffén på Alfredos i Nordstan kan vara bland de bästa i Sverige, bara det kan nog vara värt livet i Göteborg tänker jag.)
Peace.
Utkast: Aug. 15, 2012
