Timme för timme
En enda dag kvar. Om 26 timmar och 30 minuter avgår flyget från Umeå Airport till Göteborg Landvetter. Förhoppningsvis kommer jag att sitta med på det planet, om inte är det förmodligen för att jag blivit dödssjuk eller krockat på väg till flygplatsen. Eller bara blivit lite sen. Men förhoppningsvis inte.
När fick man egentligen tillåtelse att flytta utomlands? Tycker inte alls det var speciellt länge sedan som mamma och pappa bestämde över vad jag fick och inte fick göra. Visst tänjde jag på gränserna och blev oftast ganska arg (läs: rasande) när jag inte fick som jag ville, men någonstans var det ändå rätt skönt att veta att man inte var helt ensam om att ta alla viktiga beslut.
Första dagen jag fick klä mig själv
Idag fungerar det inte så längre. Jag har liksom väntat på att mamma och pappa ska säga till mig att jag inte får flytta till Frankrike, men det gör dem inte. Jag är stor nu. Vill jag åka till Frankrike så får jag det, för det är upp till mig.
Den tanken skrämmer mig.
Den tanken skrämmer mig.
Drar mig till minnes mina dagar som nykläckt tonåring, då regler enbart var till för att brytas. Då man kom hem halv elva istället för klockan tio, då man köpte en godisbit på en ONSDAG och då man skaffade pojkvän lite i smyg och hånglade med tungan så långt ner i halsen som möjligt. Vilken rebell jag var. Vilka tider.
Ung, cool, 13-årig rebell
Igår kände jag att jag ville vara 13 igen, ung, obrydd och rebellisk. Prövade att 13-årshångla lite med min pojkvän för att liksom minnas känslan. Det var slafsigt och äckligt och han verkade inte uppskatta det speciellt mycket. Kände mig inte heller som en 13-åring utan mer som en efterbliven 19-åring med tungan i fel hals. Det var med andra ord totalt misslyckat.
Kanske får man helt enkelt acceptera att växer upp. Vill jag ta dumma beslut idag så får jag göra det, men efter 18 års uppfostran får jag stå för dem själv. Frihet under ansvar. Skrämmande men stort.
Endast världen sätter gränser.
Kommentarer