Jag svär, jag tror inte känslan hade varit annorlunda om jag så ramlat ner för den 25 meter höga trappavsatsen i verkligheten. Det pirrade i magen. Det gick så fort. Det enda jag hann tänka var typ 'Jag dör, det var onödigt att ramla' och 'jag ska rulla när jag slår i marken' (har hört att man visst skadar sig mindre om man gör det). Sen trycktes kroppen ihop och jag dog. Det där med att man ser livet i revy är nog bara trams, man hinner inte, man bara dör.

Jag är faktiskt på riktigt rädd för att jag ska dö innan jag hinner komma hem till jul, att planet ska störta eller att jag ska krocka med bilen eller nåt. Det vore så typiskt, när jag längtat så länge efter att få komma hem och träffa min familj!

Min största dröm just nu är alltså att jag ska överleva hela vägen hem till Lycksele för att få fira jul. Så liten dröm, än dock så stor.